Helvetet
Sömnlösa nätter
Känslosvall
Många krokodiltårar har fallit sedan dess
Lör 23 sep 2006 13:11 (Uppdaterad Lör 23 sep 2006 17:27)
"det är precis som om, mina lungor har fått kramp. ja kan inte andas, vad håller på att hända? en allvarlig sak. omfg, jag vill inte se sanningen i ögonen. låt inget hemskt ha hänt! pappas ord, det blir spagetti och köttfärsås, jag orkar inte göra mer. jag och mamma har något allvarligt att berätta också! herregud, kramp! ögonen tåras, VAD FAN ÄR DETTA? ska dom skilja sig på riktigt nu? vem har dött? eller ska dom bara sälja internetet? måste vi flytta? vad har hänt? jag får inte luft! jag har kramp, jag har blivit som förlamad i hela kroppen. hjärnan har stannat. jag behöver.. jag behöver.. jag behöver seriös hjälp, fort som fan! kom ta mig långt härifrån! döda mig, gör vad som helst. jag pallar inte mer! vad som än har hänt, eller vad som kommer hända, kommer suga all ork ur mig. jag tänker inte fortsätta leva! eller kanske, om pappa har fått veta att han ska åka iväg på måndag möjligtvis. det skulle jag orka, men inte om farmor, eller farfar, eller nån annan har dött?! eller om dom ska skiljas. SNÄLLA DÖDA MIG, FÖR VAD ÄR DET SOM HÄNDER?! jag är tretton år, dom kan fan inte göra såhär mot mig? jag mår illa av tanken. det är inte rätt. jag visste att det skulle komma, men inte i dag! NI KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR MOT MIG! NI SKA VARA MINA FÖRÄLDRAR, MINA FÖREBILDER!"
- alankoFFS, Lunarstorm
Att något så nära kan vara så långt bort
Det var, hur som helst, inte det jag skulle komma till utan drömmen i samspel med verkligheten fick mig att tänka på en händelse som ägde rum för snart två år sedan. Det värker lite i magen när jag tänker på det. Inte på själva händelsen utan när jag tänker på relationen vi hade då. Att vi då var så nära och nu inte har något alls. Att något nära kan vara så långt bort.
Jag spelade fotboll en kväll och han satt där på läktaren som han alltid gjorde på den tiden. Jag minns knappt varför han var där - det var i alla fall inte för min skull. Han brukade kalla mig för Zlatan när vi träffades om nätterna, han brukade skratta åt vissa saker jag gjorde och berömma mig för andra. Vi pratade aldrig med varandra på plats, bara när vi var ensamma i hans säng. Det var så vårt förhållande fick en chans att fungera.
Den här kvällen lyckades jag slå min axel urled så att den fastnade och eftersom det var tredje gången det året hade jag lärt mig att respektera skadan. En i laget lyckades få rätt den och sen gick jag raka vägen upp på läktaren och grät tusen krokodiltårar. Då kom han. Han bröt mot vår oskrivna regel. Han ville se hur det hade gått. Han skyllde på att extrema skador alltid hade fascinerat honom men jag såg i hans ögon att det var en dålig ursäkt för att få se mig gråta. Där satt jag, den lilla skadade fågeln, och grät - till hans stora lycka. Jag lät honom aldrig se mig skadad, ledsen, arg, känslosam. Aldrig! Det var en av mina regler. Men nu satt han där och stirrade på mig med stora ögon medan min blick var riktad mot marken för att försöka dölja tårarna.
Jag minns att jag skämdes och försökte torka tårarna men den sortens smärta är svår att glömma och den sitter i några veckor. Jag vet inte varför vi hade ett så sjukt förhållande men det fungerade. I några månader i alla fall. Sen krävde han så mycket som jag inte hade att ge. Eller jag hade att ge, men han ville inte ge något själv. Det kanske är därför i princip hela denna blogg handlar om honom. Jag vet inte. Men fan vad jag undrar vad som förstörde oss.
Vi trillar nedåt.
Alla dessa frågor. Så meningslöst. Varför ska jag vara ledsen för att någon annan inte ser hur mycket jag kämpar och jobbar? Då kan det fan få vara!
Somnar om för att kunna vakna igen.
Hade något skitbra att skriva men när jag läste vad jag kände för ungefär en vecka sedan insåg jag att jag redan kräkt ur mig alla känslor jag har. Men allvar, vad gör jag för fel? Vi är så nära men ändå så långt bort, hela tiden.
Mår skitbra egentligen men mår skitdåligt när jag tänker på dig. Att hålla på och råna mig på mina känslor sådär. När jag väl återhämtat mig efter en hård smäll får man inte ringa och prata i gåtor om att tycka om och inte tycka om.
Om du vill ha mig så ta mig. Om inte så låt mig åtminstone veta det så att jag kan gå vidare.
Och nu låter jag som en gnällig 14-årig tjej som är olyckligt kär men nej, jag försöker bara sortera mina känslor och ikväll flyger alla runt i en väldig fart!
Ruttnar bort
Jag tränar mig på att vara ensam men när jag väl känner att jag nått fram kommer du i vägen och vill ha. Fast jag vill också ha. Men på ett helt annat sätt än dig. Vad vi vill ha matchar inte. Är det därför jag letar på ställen långt, långt bort? Jag går tillbaka till alla dem som skadade mig så jävla mycket.
Jag har en otrolig förmåga att bli kär i/tycka om människor som bara skadar mig. Det är nästan lättare om någon av oss flytta härifrån.
Vill och vill inte.
Frustration
Jag vill ha drömmen, sagan, och prinsen i den.
Och jag spionerar fortfarande, kommer nog aldrig sluta med det. Nu, när allt löst sig, trodde jag på ett lyckligt slut. Du och jag, bättre än någonsin. Men det enda som finns nu, idag, är två förstörda människor, och jag.
Jag har alltid trillat runt och blivit kär sådär i onödan. Nu vet jag inte vad det är för det bubblar inte, jag blir bara irriterad för att jag inte får all uppmärksamhet som jag behöver. Varför är allt så lätt för dig och svårt för mig? Värst av allt är att jag är rädd att förlora dig. Jag vill inte bli ensam igen, det är så jobbigt. Ändå finns det inga känslor som säger att jag vill ha dig närmre än vad jag har. Men jag är så trött på att svettas för din skull, det är inte likt mig och det börjar göra mig illamående. Jag försöker och försöker och försöker. Jag är snäll och låtsas att jag kan fastän det gör så jävla ont i mig. Hela tiden när jag ser dig tänker jag att jag är värd en bättre skitstövel än dig och ändå ska du vara en av de bra killarna.
Och det gör mest ont för att jag längtar efter vad jag har haft, vad som tog mig flera månader och år att bygga upp. När jag ser en bild av någon jag älskade för längesedan skuttar mitt hjärta till. Det var så fint att slippa vara ensam men nu är jag det igen. Mina känslor flyter omkring och det är svårt att säga hur jag känner. För mest längtar jag bara bort till något annat än det här. Jag längtar efter någon som vill ha mig, som tycker om mig, som känner. Jag vill ha allt jag inte kan få och det är just nu väldigt mycket.
Men så länge du står i vägen för min känslomässiga utveckling kommer jag stanna här, hoppas och längta efter något som aldrig kommer bli av. Jag vill ha drömmen, sagan, och prinsen i den. Han får rädda mig från allt. Ibland låtsas jag att det är du och att du i morgon kommer dyka upp där jag är, säga sanningen om vad du känner och sedan ge mig den där offentliga kyssen som är förbannat jobbig att genomföra.
Fan! Jag vill vara kär i dig, det hade gjort allt så mycket lättare. Nu är jag i ingenmansland där jag vill ha dig för att slippa förlora dig. Jag vet inte ens vad som är så jävla bra med dig...
Hjärtat är mer än en muskel, tydligen.
Och även en månad senare känner jag igen känslan. Varje vaken minut tillbringar jag med att tänka på dig, gör olika försök till att lösa situationen, försöker vakna upp ur vad jag tror är en dröm.
Jag vet att det aldrig blir samma sak igen men det är ju värt att försöka när jag känner såhär. Jag känner på ett sätt jag trott att jag aldrig skulle känna igen. Jag vet hur dåligt jag mådde när jag var med dig, just för att jag mådde så bra. Allt var en balansgång mellan oss och jag förstörde linan så kraftigt att den aldrig kommer gå att återställa igen.
Det värsta är att jag inte vet när vi blev de människorna vi är idag. Jag vet inte när jag började oroa mig för vad folk tycker om mig eller när du konsekvent sa upp bekantskapen med någon som gjort ett fel. Jag vet att jag inte gjorde helt rätt, jag skötte mig aldrig felfritt men alla har sina brister. Till och med du har brister.
Och nu har jag kaosat till detta inlägg som jag egentligen bara ville skriva "jag mår lika dåligt än" i. Tack för mig.
Det gör ont en stund på natten men inget på dan
Finns det nåt mer att säga
Säg finns det nånting mer
Jag var väl ingen ängel
Jag förnekar inte det
Men nu när det är över
Så finns du överallt.
Lördagsångest
Om där är någon som är bra för mig så är det i alla fall inte jag själv. Jag måste lösa detta, jag måste ta tag i mig själv. Jag börjar tro att jag måste gå och träffa någon, på allvar. Jag är ett psykbryt och livsfarlig för min omgivning! Kan vi inte bara ta bort mig?!
Måste. Sluta. Dricka. Sprit.
Where have you been all my life?
Jag drömde om dig i natt. Jag drömde att du var här, oplanerat, i min säng. Du var fantastisk precis som vanligt. Jag önskar att det var sant för jag tror jag behöver dig. Varför skulle det annars kännas så bra att drömma och så hemskt att vakna? Även om du säger att du inte vill ha mig är jag säker på att du ångrar dig en smula, precis som jag. Hela tiden tänker jag "om..". Men du är fantastisk, glöm aldrig det!
