Att något så nära kan vara så långt bort

Jag drömde om en föredetting i natt. Han hade äntligen tagit körkort och skulle köra mig och en vän någonstans men jag litade inte på honom när det kom till en backe med grus så vi klev ut och gick sista biten istället. Jag har haft samma dröm tidigare kom jag precis på - fast då cyklade vi istället.
Det var, hur som helst, inte det jag skulle komma till utan drömmen i samspel med verkligheten fick mig att tänka på en händelse som ägde rum för snart två år sedan. Det värker lite i magen när jag tänker på det. Inte på själva händelsen utan när jag tänker på relationen vi hade då. Att vi då var så nära och nu inte har något alls. Att något nära kan vara så långt bort.

Jag spelade fotboll en kväll och han satt där på läktaren som han alltid gjorde på den tiden. Jag minns knappt varför han var där - det var i alla fall inte för min skull. Han brukade kalla mig för Zlatan när vi träffades om nätterna, han brukade skratta åt vissa saker jag gjorde och berömma mig för andra. Vi pratade aldrig med varandra på plats, bara när vi var ensamma i hans säng. Det var så vårt förhållande fick en chans att fungera.

Den här kvällen lyckades jag slå min axel urled så att den fastnade och eftersom det var tredje gången det året hade jag lärt mig att respektera skadan. En i laget lyckades få rätt den och sen gick jag raka vägen upp på läktaren och grät tusen krokodiltårar. Då kom han. Han bröt mot vår oskrivna regel. Han ville se hur det hade gått. Han skyllde på att extrema skador alltid hade fascinerat honom men jag såg i hans ögon att det var en dålig ursäkt för att få se mig gråta. Där satt jag, den lilla skadade fågeln, och grät - till hans stora lycka. Jag lät honom aldrig se mig skadad, ledsen, arg, känslosam. Aldrig! Det var en av mina regler. Men nu satt han där och stirrade på mig med stora ögon medan min blick var riktad mot marken för att försöka dölja tårarna.

Jag minns att jag skämdes och försökte torka tårarna men den sortens smärta är svår att glömma och den sitter i några veckor. Jag vet inte varför vi hade ett så sjukt förhållande men det fungerade. I några månader i alla fall. Sen krävde han så mycket som jag inte hade att ge. Eller jag hade att ge, men han ville inte ge något själv. Det kanske är därför i princip hela denna blogg handlar om honom. Jag vet inte. Men fan vad jag undrar vad som förstörde oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0