erkb

Hade något skitbra att skriva men när jag läste vad jag kände för ungefär en vecka sedan insåg jag att jag redan kräkt ur mig alla känslor jag har. Men allvar, vad gör jag för fel? Vi är så nära men ändå så långt bort, hela tiden.

Mår skitbra egentligen men mår skitdåligt när jag tänker på dig. Att hålla på och råna mig på mina känslor sådär. När jag väl återhämtat mig efter en hård smäll får man inte ringa och prata i gåtor om att tycka om och inte tycka om.

Om du vill ha mig så ta mig. Om inte så låt mig åtminstone veta det så att jag kan gå vidare.


Och nu låter jag som en gnällig 14-årig tjej som är olyckligt kär men nej, jag försöker bara sortera mina känslor och ikväll flyger alla runt i en väldig fart!

Jag tränar mig på att vara ensam men när jag väl känner att jag nått fram kommer du i vägen och vill ha. Fast jag vill också ha. Men på ett helt annat sätt än dig. Vad vi vill ha matchar inte. Är det därför jag letar på ställen långt, långt bort? Jag går tillbaka till alla dem som skadade mig så jävla mycket.
Jag har en otrolig förmåga att bli kär i/tycka om människor som bara skadar mig. Det är nästan lättare om någon av oss flytta härifrån.

Vill och vill inte.