Känslosvall
Jag blir så trött på mig själv. Så trött. Jag önskar att jag inte hade så svårt för det. För att visa känslor. För att tycka om någon öppet. För att hålla någon i handen när man går genom staden. För att pussa någon offentligt. Så jag är trött. Trött för att jag inte vet ut eller in. Trött för att jag inte vågar släppa alla livlinor och falla fritt. Falla fritt och bli kär. Jag vet att jag måste ta tag i mitt förflutna. Sluta hålla om det som ett litet barn. Jag måste börja förstå att historien förstör framtiden och jag måste börja känna positiva känslor igen. För jag vill. Jag vill allt det där med att hålla hand och pussas när alla ser och jag vill kunna visa känslor utan att skämmas. Jag vill bli kär och jag vill kunna vara ärlig med det utan att oroa mig för att någon stjäl mitt hjärta.
Det värsta av allt är att jag har någon i mitt liv som jag är beredd att försöka för.
Någon jag är redo att släppa alla livlinor för och falla fritt och bli kär i.
Och jag tänker försöka!
Många krokodiltårar har fallit sedan dess
verkligheten tar aldrig semester
Lör 23 sep 2006 13:11 (Uppdaterad Lör 23 sep 2006 17:27)
"det är precis som om, mina lungor har fått kramp. ja kan inte andas, vad håller på att hända? en allvarlig sak. omfg, jag vill inte se sanningen i ögonen. låt inget hemskt ha hänt! pappas ord, det blir spagetti och köttfärsås, jag orkar inte göra mer. jag och mamma har något allvarligt att berätta också! herregud, kramp! ögonen tåras, VAD FAN ÄR DETTA? ska dom skilja sig på riktigt nu? vem har dött? eller ska dom bara sälja internetet? måste vi flytta? vad har hänt? jag får inte luft! jag har kramp, jag har blivit som förlamad i hela kroppen. hjärnan har stannat. jag behöver.. jag behöver.. jag behöver seriös hjälp, fort som fan! kom ta mig långt härifrån! döda mig, gör vad som helst. jag pallar inte mer! vad som än har hänt, eller vad som kommer hända, kommer suga all ork ur mig. jag tänker inte fortsätta leva! eller kanske, om pappa har fått veta att han ska åka iväg på måndag möjligtvis. det skulle jag orka, men inte om farmor, eller farfar, eller nån annan har dött?! eller om dom ska skiljas. SNÄLLA DÖDA MIG, FÖR VAD ÄR DET SOM HÄNDER?! jag är tretton år, dom kan fan inte göra såhär mot mig? jag mår illa av tanken. det är inte rätt. jag visste att det skulle komma, men inte i dag! NI KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR MOT MIG! NI SKA VARA MINA FÖRÄLDRAR, MINA FÖREBILDER!"
- alankoFFS, Lunarstorm
Lör 23 sep 2006 13:11 (Uppdaterad Lör 23 sep 2006 17:27)
"det är precis som om, mina lungor har fått kramp. ja kan inte andas, vad håller på att hända? en allvarlig sak. omfg, jag vill inte se sanningen i ögonen. låt inget hemskt ha hänt! pappas ord, det blir spagetti och köttfärsås, jag orkar inte göra mer. jag och mamma har något allvarligt att berätta också! herregud, kramp! ögonen tåras, VAD FAN ÄR DETTA? ska dom skilja sig på riktigt nu? vem har dött? eller ska dom bara sälja internetet? måste vi flytta? vad har hänt? jag får inte luft! jag har kramp, jag har blivit som förlamad i hela kroppen. hjärnan har stannat. jag behöver.. jag behöver.. jag behöver seriös hjälp, fort som fan! kom ta mig långt härifrån! döda mig, gör vad som helst. jag pallar inte mer! vad som än har hänt, eller vad som kommer hända, kommer suga all ork ur mig. jag tänker inte fortsätta leva! eller kanske, om pappa har fått veta att han ska åka iväg på måndag möjligtvis. det skulle jag orka, men inte om farmor, eller farfar, eller nån annan har dött?! eller om dom ska skiljas. SNÄLLA DÖDA MIG, FÖR VAD ÄR DET SOM HÄNDER?! jag är tretton år, dom kan fan inte göra såhär mot mig? jag mår illa av tanken. det är inte rätt. jag visste att det skulle komma, men inte i dag! NI KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR MOT MIG! NI SKA VARA MINA FÖRÄLDRAR, MINA FÖREBILDER!"
- alankoFFS, Lunarstorm
Att något så nära kan vara så långt bort
Jag drömde om en föredetting i natt. Han hade äntligen tagit körkort och skulle köra mig och en vän någonstans men jag litade inte på honom när det kom till en backe med grus så vi klev ut och gick sista biten istället. Jag har haft samma dröm tidigare kom jag precis på - fast då cyklade vi istället.
Det var, hur som helst, inte det jag skulle komma till utan drömmen i samspel med verkligheten fick mig att tänka på en händelse som ägde rum för snart två år sedan. Det värker lite i magen när jag tänker på det. Inte på själva händelsen utan när jag tänker på relationen vi hade då. Att vi då var så nära och nu inte har något alls. Att något nära kan vara så långt bort.
Jag spelade fotboll en kväll och han satt där på läktaren som han alltid gjorde på den tiden. Jag minns knappt varför han var där - det var i alla fall inte för min skull. Han brukade kalla mig för Zlatan när vi träffades om nätterna, han brukade skratta åt vissa saker jag gjorde och berömma mig för andra. Vi pratade aldrig med varandra på plats, bara när vi var ensamma i hans säng. Det var så vårt förhållande fick en chans att fungera.
Den här kvällen lyckades jag slå min axel urled så att den fastnade och eftersom det var tredje gången det året hade jag lärt mig att respektera skadan. En i laget lyckades få rätt den och sen gick jag raka vägen upp på läktaren och grät tusen krokodiltårar. Då kom han. Han bröt mot vår oskrivna regel. Han ville se hur det hade gått. Han skyllde på att extrema skador alltid hade fascinerat honom men jag såg i hans ögon att det var en dålig ursäkt för att få se mig gråta. Där satt jag, den lilla skadade fågeln, och grät - till hans stora lycka. Jag lät honom aldrig se mig skadad, ledsen, arg, känslosam. Aldrig! Det var en av mina regler. Men nu satt han där och stirrade på mig med stora ögon medan min blick var riktad mot marken för att försöka dölja tårarna.
Jag minns att jag skämdes och försökte torka tårarna men den sortens smärta är svår att glömma och den sitter i några veckor. Jag vet inte varför vi hade ett så sjukt förhållande men det fungerade. I några månader i alla fall. Sen krävde han så mycket som jag inte hade att ge. Eller jag hade att ge, men han ville inte ge något själv. Det kanske är därför i princip hela denna blogg handlar om honom. Jag vet inte. Men fan vad jag undrar vad som förstörde oss.
Det var, hur som helst, inte det jag skulle komma till utan drömmen i samspel med verkligheten fick mig att tänka på en händelse som ägde rum för snart två år sedan. Det värker lite i magen när jag tänker på det. Inte på själva händelsen utan när jag tänker på relationen vi hade då. Att vi då var så nära och nu inte har något alls. Att något nära kan vara så långt bort.
Jag spelade fotboll en kväll och han satt där på läktaren som han alltid gjorde på den tiden. Jag minns knappt varför han var där - det var i alla fall inte för min skull. Han brukade kalla mig för Zlatan när vi träffades om nätterna, han brukade skratta åt vissa saker jag gjorde och berömma mig för andra. Vi pratade aldrig med varandra på plats, bara när vi var ensamma i hans säng. Det var så vårt förhållande fick en chans att fungera.
Den här kvällen lyckades jag slå min axel urled så att den fastnade och eftersom det var tredje gången det året hade jag lärt mig att respektera skadan. En i laget lyckades få rätt den och sen gick jag raka vägen upp på läktaren och grät tusen krokodiltårar. Då kom han. Han bröt mot vår oskrivna regel. Han ville se hur det hade gått. Han skyllde på att extrema skador alltid hade fascinerat honom men jag såg i hans ögon att det var en dålig ursäkt för att få se mig gråta. Där satt jag, den lilla skadade fågeln, och grät - till hans stora lycka. Jag lät honom aldrig se mig skadad, ledsen, arg, känslosam. Aldrig! Det var en av mina regler. Men nu satt han där och stirrade på mig med stora ögon medan min blick var riktad mot marken för att försöka dölja tårarna.
Jag minns att jag skämdes och försökte torka tårarna men den sortens smärta är svår att glömma och den sitter i några veckor. Jag vet inte varför vi hade ett så sjukt förhållande men det fungerade. I några månader i alla fall. Sen krävde han så mycket som jag inte hade att ge. Eller jag hade att ge, men han ville inte ge något själv. Det kanske är därför i princip hela denna blogg handlar om honom. Jag vet inte. Men fan vad jag undrar vad som förstörde oss.
