Hjärtat är mer än en muskel, tydligen.
Och även en månad senare känner jag igen känslan. Varje vaken minut tillbringar jag med att tänka på dig, gör olika försök till att lösa situationen, försöker vakna upp ur vad jag tror är en dröm.
Jag vet att det aldrig blir samma sak igen men det är ju värt att försöka när jag känner såhär. Jag känner på ett sätt jag trott att jag aldrig skulle känna igen. Jag vet hur dåligt jag mådde när jag var med dig, just för att jag mådde så bra. Allt var en balansgång mellan oss och jag förstörde linan så kraftigt att den aldrig kommer gå att återställa igen.
Det värsta är att jag inte vet när vi blev de människorna vi är idag. Jag vet inte när jag började oroa mig för vad folk tycker om mig eller när du konsekvent sa upp bekantskapen med någon som gjort ett fel. Jag vet att jag inte gjorde helt rätt, jag skötte mig aldrig felfritt men alla har sina brister. Till och med du har brister.
Och nu har jag kaosat till detta inlägg som jag egentligen bara ville skriva "jag mår lika dåligt än" i. Tack för mig.
