erkb

Helt plötsligt har jag skrivkramp. Jag vill skriva något som låter så jävla bra och verkar vara livsviktigt för stunden men varje jäkla gång jag försöker mig på en ny vinkel av ämnet så går det åt helvete. Jag vill få fram att jag har svårt att tycka om någon lagom mycket. Jag har svårt att hålla mig på en accepterande nivå. Jag är absolut ingen som tar det som det kommer, även om jag gärna utger mig för det. Jag försöker att hela tiden ta det lugnt och lägga på lite is för att inte bubbla över. Detta är sjukt svårt att förklara för någon som inte förstår vad man menar.

Många gånger vill jag bara skrika rakt ut att det bara är en akt i en teater som ändå kommer sluta som alla andra föreställningar. Om ni nu funderar över vad jag menar så är det att det tar slut, och är det slut så är det slut. Det är inget spex som man kan applådera sig till en andra eller tredje gång. Sen att vissa slutar lyckligt och vissa sorgligt har inte med saken att göra. Bara man förstår att föreställningen någon gång måste ta slut.

Det är det jag är rädd för, att det en dag ska ta slut. Jag vill egentligen inte ge mig helhjärtad in i något som jag inte kan styra själv. Jag vill inte kasta mig handlöst i någons famn och hoppas på det bästa och detta blockerar mig emotionellt. Jag tror att det är så i alla fall. Nu har jag inte doktorerat inom ämnet och kan därför inte hänvisa till andra källor än min egen instinkt, och jag älskar mig själv så vem tror ni jag väljer?

Men det finns alltid ett skäl att fortsätta att försöka, du är säkert ett!
Nu ska jag försöka sussa en liten stund, Natti!