Kaos i glasskiosken
Jag har väldigt bra vänner, jag ska inte ljuga. Och egentligen är dessa vänner som jag nu syftar på väldigt mycket bättre vänner med varandra än vad jag någonsin kommer bli till dem. Ändå bråkar de om obetydliga saker. En av tjejerna är tillsammans med en kille och har varit det i cirkus åtta månader. En andra tjej har en pojkvän sedan två och ett halvt år och den tredje har ingen kille, varken på gång eller har haft. Innan tjej nummer ett träffade sin kille var hon och tjej tre jättejättebra vänner, den andra tjejen har trots allt sin pojkvän att lita på. När tjej ett träffar sin nuvarande pojkvän blir tjej tre ledsen och ensam.
Här kommer jag in i bilden. Vi blir goda vänner allihop men jag är ingen som binder mig för nära, jag är försiktig med sånt vad det gäller alla. Jag fortsätter att leva mitt liv men med alla tre i det. Tjej nummer tre inser nu att hon är den enda som är utan kille (jag träffar nya killar hela tiden) och därför känner hon sig ensam. Då börjar hon bråka med tjej nummer ett om att hon träffar sin pojkvän för ofta och nu är allt en jävla soppa!
Jag vill berätta detta för att kunna erkänna att jag för en gångs skull är glad att jag är känsloskygg och jävligt rädd för att bli sårad, detta gör att jag slipper bråka med resterande av tjejerna och kan därför så enkelt bestämma mig för att göra andra saker när de håller på att bråka, t.ex. träffa mina andra vänner som inte är så mycket drama!!
FYFAN VAD BRA JAG HAR DET!!!
