Ironi eller inte, det är frågan.

Vill skriva att det känns förjävligt att sakna någon men vill stå på mig och hoppas på att det går över, för det gör det ju alltid. Det är ju inte första gången och absolut inte sista heller. Istället ska jag glädja mig åt mina fina vänner som har det så bra och som är så nära på att lyckas få all lycka som de vill ha.

Jag älskar dem, vad annat kan jag säga?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0